fridapluppjakobsson.blogg.se

Okej, jag börjar bli trött på den här konversationen som börjar med "Vad går du för nåt då?" "Bygg" och sen spårar det ur. Oavsett hur trevliga folk är och lägger in ett "Det är bra med tjejer i branschen" och "Vad roligt med fler tjejer." Så ligger det oftast någon pik eller skrämselmening med i det också. "Klarar du det då?" "Det är tungt." "Jag vet många som har fått lägga av." Jaha men okej?! Då vet jag. Tack för upplysningen, det är många som byter jobb OFTA i sverige år 2015. Pga av skador eller utmattade.

 Vet ni att sitta på en stol tar mest på ryggen och många pallar inte det för att de inte är tillräckligt STARKA i ryggen/core musklerna?  

Och jag vet att jag varken är stor, bred eller specielt lång (haha var vid solsyster idag och hon hade nåt diagram där man kunde se hur jag hade stannat i växten) men jag har viljan, engagemanget och många idéer! Jag vill bli biffigare och kommer kämpa för det, vad annars liksom? Jag fattar att jag inte kan lyfta 100 kg idag. Men jag kan inte yrket än Heller. Det är precis som kunskapen som ska byggas upp så ska även musklerna göra.

Jag förstår inte grejen med att skrämmas och vara negativ. Känner du dig hotad själv? Känns det surt att du som man inte klarade av yrket? Nej jag förstår inte, kan man inte bara bemötas av ett "Jaha vad kul." Och mena det med ett äkta leende :)

Säger hon som har köpt sitt första gymkort idag och lyft skrot som väger ungefär som min väska ;)